Sarah

Idag har jag haft ett långt och djupt samtal med min äldsta syster. Vi kan nog ha pratat i 40-50 minuter, lite längre än vad vi brukar.

 

Hon frågade mig om jag lider mycket av ångest? Nej, sa jag direkt. Förut så led jag av det väldigt mycket, en enormt stor del upptogs av tankar på vad jag skulle äta och hur det skulle få mig att må. Mycket av min ångest har varit matrelaterat.

 

Det är nog en grund för att jag har haft svårt för att uttrycka känslor, vilket för många utifrån kanske är konstigt med tanke på att jag är ganska utåtriktad och det märks ganska väl på vilket humör jag är på. Men att säga precis sådär som det känns längst in, nej tack, det har ofta varit alldeles för jobbigt så jag har försökt att döva smärtorna med maten eller godis istället och det funkar inte bra. Jag tränar fortfarande på att sätta fingret precis på ömma punkter och att faktiskt formulera precis hur det känns. Skitjobbigt men väldigt lärorikt.

 

Det känns väldigt konstigt att för ungefär 1 år sen, 365 dagar, så var mitt liv så ångestfyllt. Val som skulle göras, mat som skulle ätas eller inte ätas. Nu gör jag ett snabbt och enkelt val med hjälp av en mycket enkel fråga: Får jag ångest och mår dåligt om jag äter det här? Ibland är faktiskt svaret ja, och då låter jag bli att äta det. Det kostar för mycket och jag trycker ner mig själv alldeles för hårt efteråt och det är det aldrig värt. Då är det lättare att stå emot.

 

Jag tror att det var två eller tre år sen jag gav mig själv mitt livs bästa nyårslöfte och som jag lovar mig själv på nytt varje år;

 

Att vara snäll mot mig själv.

 

Ibland är det svårt och ibland är det plättlätt. Ibland behöver jag påminna mig själv om att vara snäll mot mig själv kan strida mot det jag faktiskt vill, men vissa dagar så får det blir det bättre valet, att vara snäll mot mig själv.