Prestationsprinsessor
Jag har aldrig sett mig själv som en prestationsprinsessa. Jag har aldrig behövt vinna eller komma först. I skolan så läste jag något några gånger så kom jag ihåg det mesta av det, hängde jag med på lektionerna så behövde jag nästan aldrig plugga inför ett prov. Skolan var på det viset lätt för mig. Och ja, jag grämer mig lite för att jag inte satsade lite lite mer så jag hade kunnat få ett högre betyg, eller ett godkänt i matte b till exempel.
Viljan i att prestera har jag mest märkt av i hemmet. Jag vill att det ska vara rent och snyggt, jag vill att alla som kommer hem till mig ska känna sig välkomna och tycka att jag bor fint. När vi får gäster så vill jag alltid laga en god trerätters där det ska vara dukat som jag lärde mig på hemkunskapen i åttonde klass. Tallriken ska stå en tumnagel in från bordskanten, knivens egg ska alltid vara vänd inåt mot tallriken oc. Det ska vara en fin servett i glaset eller på tallriken, sånt där kan göra mig vansinnigt stressad. Jag planerar och handlar och fixar och stressar. Jag kan njuta av tillfället sen, men när gästerna har gått så är det en befrielse att få diska undan, så att när jag vaknar nästa morgon så kan jag njuta av minnet av middagen och slippa behöva ta hand om disken.
Jag märker nu när jag börjar rannsaka mig själv med kost och träning,att jag är envis, när det väl gäller hittar jag ett fokus i mig själv som faktiskt skrämmer mig ibland. Det kan handla om att svinga ett 12 kgs klot 240 gånger, att jag vill slå alla andra som motionssimmar på samma bana som mig och jag pressar gärna mig själv hårdare för att ingen ska kunna komma ikapp.
På ett vis så tror jag att det är bra, att det här är en del av mig, för annars hade jag inte kommit så här långt.
i somras när jag fick nog av mig, min bitterhet och min fetma. Att resa mig ur soffan, slänga allt skräp i form av godis, chips och liknande hemma, till att börja äta det en dag i veckan. Så himla starkt gjort av mig. Jag har en tendens att glömma, förtränga?, allt bra som jag gör I livet. Jag har så lätt för att förminska mina prestationer och det vill jag gärna sluta med. Nu försöker jag träna på det jag vill istället, jag vill vara stolt över mig själv, jag älskar när min envishet kommer fram. När jag får göra saker jag är bra på, och ta cred för det. senast igår sa jag att jag är stolt över mig själv, och det är jag.
Det är mycket som har förändrats hos mig, både inre och yttre på bara ett års tid. Samtidigt som jag tror att många saker är precis som vanligt, det låg där under ytan och väntade på att få komma fram.
Det inre och det yttre
Jag har funderat över en sak i ungefär en månads tid. Det är hur andra människor hanterar och upplever min viktnedgång.
Till exempel; två dagar i rad har jag träffat två gamla kollegor. Båda påpekar hur mycket jag har gått ner i vikt och första frågan är hur har jag gjort?
Här undrar jag vad de förväntar sig för svar. Troligtvis; bantat. Att jag har gått på någon speciell diet, att jag har hakat på en trend, att jag bara har ätit bars och druckit Shakes eller något.
Jag skulle vilja säga att så gott som alla blir förvånade när jag säger att jag har gått ner i vikt genom att äta samma mat som jag alltid har gjort men i mindre portioner, med mer grönsaker och att hålla mig till lördagsgodis.
För den dieten har vi glömt bort bland LCHF, 5;2, ananasdieter och allt vad det heter. Det är inget jag köper. Du får jättegärna göra det om du mår bra av det men det är inget för mig.
När jag började träna för 2,5 eller om det är 3,5 år sen nu så sa jag till mig själv att jag ska vara snäll mot mig själv och det ska inte vara en diet, det ska vara en livsstil. Det kan man lugnt säga att det är så det är för mig.
Jag har fått redskapen för hur jag kan gå ner i vikt på ett snällt och hälsosamt vis så både kropp och själ hinner med.
Jag har varit på en platå ett tag, där vikten blev det viktigaste, där jag tappade bort målet och syftet lite grann men nu är jag tillbaka igen. Jag är motiverad för att uppnå mitt nästa viktplatta och vägde mig igår. 900 gram kvar. De sista två veckorna har jag varit striktare. Inget godis och inte ens enda liten kaka i veckan. Mindre frikostig med fria måltider men det gör inget, för jag äter god mat och är mätt ändå.
En annan kollega frågade om jag är hungrig jämt? Nej, nästan aldrig. Jag blir aldrig hungrig på samma sätt som innan. Jag äter mig inte ens mätt längre, utan jag äter min "lilla" matlåda och väntar och sen blir jag mätt. Jag hamnar aldrig, då menar jag aldrig, i matkoma längre. Inte ens om jag skulle få i mig en hel pizza.
Nu ska vi prata om det man inte ser. Det inre. Det är den störstaresan av de alla för mig. Ska vi köra det i punktform så det blir enkelt?
* jag mår så jäkla bra i mig själv.
*ångestfri. Jag gör mitt val och jag står för det
* jag står upp för mig själv och den jag är
* jag sätter upp gränser mot andra människor och låter de inte passera
T ex så kunde jag tidigare förhandla bort mig själv, att jag gick mot min vilja för att någon annan skulle få sin vilja igenom. Det händer inte idag.
Jag sover gott, äter gott och tränar för att det är kul, för att bli ännu starkare,för stark, det är jag redan, både inuti och utanpå och det är det viktigaste av allt.
Till exempel; två dagar i rad har jag träffat två gamla kollegor. Båda påpekar hur mycket jag har gått ner i vikt och första frågan är hur har jag gjort?
Här undrar jag vad de förväntar sig för svar. Troligtvis; bantat. Att jag har gått på någon speciell diet, att jag har hakat på en trend, att jag bara har ätit bars och druckit Shakes eller något.
Jag skulle vilja säga att så gott som alla blir förvånade när jag säger att jag har gått ner i vikt genom att äta samma mat som jag alltid har gjort men i mindre portioner, med mer grönsaker och att hålla mig till lördagsgodis.
För den dieten har vi glömt bort bland LCHF, 5;2, ananasdieter och allt vad det heter. Det är inget jag köper. Du får jättegärna göra det om du mår bra av det men det är inget för mig.
När jag började träna för 2,5 eller om det är 3,5 år sen nu så sa jag till mig själv att jag ska vara snäll mot mig själv och det ska inte vara en diet, det ska vara en livsstil. Det kan man lugnt säga att det är så det är för mig.
Jag har fått redskapen för hur jag kan gå ner i vikt på ett snällt och hälsosamt vis så både kropp och själ hinner med.
Jag har varit på en platå ett tag, där vikten blev det viktigaste, där jag tappade bort målet och syftet lite grann men nu är jag tillbaka igen. Jag är motiverad för att uppnå mitt nästa viktplatta och vägde mig igår. 900 gram kvar. De sista två veckorna har jag varit striktare. Inget godis och inte ens enda liten kaka i veckan. Mindre frikostig med fria måltider men det gör inget, för jag äter god mat och är mätt ändå.
En annan kollega frågade om jag är hungrig jämt? Nej, nästan aldrig. Jag blir aldrig hungrig på samma sätt som innan. Jag äter mig inte ens mätt längre, utan jag äter min "lilla" matlåda och väntar och sen blir jag mätt. Jag hamnar aldrig, då menar jag aldrig, i matkoma längre. Inte ens om jag skulle få i mig en hel pizza.
Nu ska vi prata om det man inte ser. Det inre. Det är den störstaresan av de alla för mig. Ska vi köra det i punktform så det blir enkelt?
* jag mår så jäkla bra i mig själv.
*ångestfri. Jag gör mitt val och jag står för det
* jag står upp för mig själv och den jag är
* jag sätter upp gränser mot andra människor och låter de inte passera
T ex så kunde jag tidigare förhandla bort mig själv, att jag gick mot min vilja för att någon annan skulle få sin vilja igenom. Det händer inte idag.
Jag sover gott, äter gott och tränar för att det är kul, för att bli ännu starkare,för stark, det är jag redan, både inuti och utanpå och det är det viktigaste av allt.