Det inre och det yttre
Jag har funderat över en sak i ungefär en månads tid. Det är hur andra människor hanterar och upplever min viktnedgång.
Till exempel; två dagar i rad har jag träffat två gamla kollegor. Båda påpekar hur mycket jag har gått ner i vikt och första frågan är hur har jag gjort?
Här undrar jag vad de förväntar sig för svar. Troligtvis; bantat. Att jag har gått på någon speciell diet, att jag har hakat på en trend, att jag bara har ätit bars och druckit Shakes eller något.
Jag skulle vilja säga att så gott som alla blir förvånade när jag säger att jag har gått ner i vikt genom att äta samma mat som jag alltid har gjort men i mindre portioner, med mer grönsaker och att hålla mig till lördagsgodis.
För den dieten har vi glömt bort bland LCHF, 5;2, ananasdieter och allt vad det heter. Det är inget jag köper. Du får jättegärna göra det om du mår bra av det men det är inget för mig.
När jag började träna för 2,5 eller om det är 3,5 år sen nu så sa jag till mig själv att jag ska vara snäll mot mig själv och det ska inte vara en diet, det ska vara en livsstil. Det kan man lugnt säga att det är så det är för mig.
Jag har fått redskapen för hur jag kan gå ner i vikt på ett snällt och hälsosamt vis så både kropp och själ hinner med.
Jag har varit på en platå ett tag, där vikten blev det viktigaste, där jag tappade bort målet och syftet lite grann men nu är jag tillbaka igen. Jag är motiverad för att uppnå mitt nästa viktplatta och vägde mig igår. 900 gram kvar. De sista två veckorna har jag varit striktare. Inget godis och inte ens enda liten kaka i veckan. Mindre frikostig med fria måltider men det gör inget, för jag äter god mat och är mätt ändå.
En annan kollega frågade om jag är hungrig jämt? Nej, nästan aldrig. Jag blir aldrig hungrig på samma sätt som innan. Jag äter mig inte ens mätt längre, utan jag äter min "lilla" matlåda och väntar och sen blir jag mätt. Jag hamnar aldrig, då menar jag aldrig, i matkoma längre. Inte ens om jag skulle få i mig en hel pizza.
Nu ska vi prata om det man inte ser. Det inre. Det är den störstaresan av de alla för mig. Ska vi köra det i punktform så det blir enkelt?
* jag mår så jäkla bra i mig själv.
*ångestfri. Jag gör mitt val och jag står för det
* jag står upp för mig själv och den jag är
* jag sätter upp gränser mot andra människor och låter de inte passera
T ex så kunde jag tidigare förhandla bort mig själv, att jag gick mot min vilja för att någon annan skulle få sin vilja igenom. Det händer inte idag.
Jag sover gott, äter gott och tränar för att det är kul, för att bli ännu starkare,för stark, det är jag redan, både inuti och utanpå och det är det viktigaste av allt.
Till exempel; två dagar i rad har jag träffat två gamla kollegor. Båda påpekar hur mycket jag har gått ner i vikt och första frågan är hur har jag gjort?
Här undrar jag vad de förväntar sig för svar. Troligtvis; bantat. Att jag har gått på någon speciell diet, att jag har hakat på en trend, att jag bara har ätit bars och druckit Shakes eller något.
Jag skulle vilja säga att så gott som alla blir förvånade när jag säger att jag har gått ner i vikt genom att äta samma mat som jag alltid har gjort men i mindre portioner, med mer grönsaker och att hålla mig till lördagsgodis.
För den dieten har vi glömt bort bland LCHF, 5;2, ananasdieter och allt vad det heter. Det är inget jag köper. Du får jättegärna göra det om du mår bra av det men det är inget för mig.
När jag började träna för 2,5 eller om det är 3,5 år sen nu så sa jag till mig själv att jag ska vara snäll mot mig själv och det ska inte vara en diet, det ska vara en livsstil. Det kan man lugnt säga att det är så det är för mig.
Jag har fått redskapen för hur jag kan gå ner i vikt på ett snällt och hälsosamt vis så både kropp och själ hinner med.
Jag har varit på en platå ett tag, där vikten blev det viktigaste, där jag tappade bort målet och syftet lite grann men nu är jag tillbaka igen. Jag är motiverad för att uppnå mitt nästa viktplatta och vägde mig igår. 900 gram kvar. De sista två veckorna har jag varit striktare. Inget godis och inte ens enda liten kaka i veckan. Mindre frikostig med fria måltider men det gör inget, för jag äter god mat och är mätt ändå.
En annan kollega frågade om jag är hungrig jämt? Nej, nästan aldrig. Jag blir aldrig hungrig på samma sätt som innan. Jag äter mig inte ens mätt längre, utan jag äter min "lilla" matlåda och väntar och sen blir jag mätt. Jag hamnar aldrig, då menar jag aldrig, i matkoma längre. Inte ens om jag skulle få i mig en hel pizza.
Nu ska vi prata om det man inte ser. Det inre. Det är den störstaresan av de alla för mig. Ska vi köra det i punktform så det blir enkelt?
* jag mår så jäkla bra i mig själv.
*ångestfri. Jag gör mitt val och jag står för det
* jag står upp för mig själv och den jag är
* jag sätter upp gränser mot andra människor och låter de inte passera
T ex så kunde jag tidigare förhandla bort mig själv, att jag gick mot min vilja för att någon annan skulle få sin vilja igenom. Det händer inte idag.
Jag sover gott, äter gott och tränar för att det är kul, för att bli ännu starkare,för stark, det är jag redan, både inuti och utanpå och det är det viktigaste av allt.
Kommentarer
Trackback