Sarah

Det har varit två sjukt omtumlande veckor i mitt liv. Jag har strävat efter balans och en jordad känsla. Jag vill känna att båda mina fötter är rotade och att jag står stadigt även när det blåser starka vindar. Man kan säga att det blev prövningar direkt. En vän födde sitt andra barn i v 34 som ensamstående. Båda mår tack och lov bra men de var inskrivna på neonatalavdelningen i en veckas tid och fick komma hem i tisdags förra veckan. Samma dag som lille Loke föddes så fick även vår fina underbara granne en hjärnblödning. Tack och lov inne på en lunchrestaurang och inte ensam körandes i lastbilen. Vi trodde att det värsta var över och att han skulle återhämta sig skapligt, tyvärr så tillstötte komplikationer i måndags kväll och han somnade in. Så himla ofattbart att man aldrig får se honom igen. Han har funnits här för oss under våra två stapplande första år som husägare och har hjälpt till med både råd, redskap och fysisk hjälp. En klippa. En klippa som lämnar två fina tjejer föräldralösa. Ibland känns livet så skört och ovärderligt. På ett sätt bli jag än mer tacksam. Jag har börjat ta tag i mitt liv, och förändra det till det positiva på alla tänkbara sätt. Både med min hälsa och mentalt med drömmar och positiva saker som gör mig mer glad och lycklig. Nu sörjer vi en fin vän och stöttar de som har det ännu svårare än oss just nu. Ta hand om varandra, älska lite mer, njut av livet och skjut inte upp allt till imorgon. Kram!